Gudsförgäten: Första kapitlet

gudsförgäten-framsida

Det här är första kapitlet, uppdelat på tre sidor, ur Martin Ackerfors roman Gudsförgäten (2015). Om du är nyfiken på fortsättningen, tveka inte att köpa den via Bokus, Adlibris eller Sjuttonde förlagets butik. Den finns tillgänglig både som fysisk bok och e-bok.

Hon pratade om krigen, denna renande kraft som skulle skölja genom civilisationen, städa upp jordens alla ohyror och plågoandar. Qoheleth, det var vad hon kallade sig, hade aldrig upplevt något krig på nära håll, allt hon byggde sin filosofi på hade hon läst i böcker eller sett på TV. Hon var i grunden misantrop, övertygad om att det enda sättet människan kunde utvecklas på var genom att utrota sig själv, att vi hade nått vägs ände. Hon hyllade krigen och höll långa pläderingar för döva öron. Ofta vållade hon uppståndelse, bråk och poliser, men ingen lyssnade på vad hon egentligen sade, eller så lyssnade folk på vad hon sade, men vägrade att erkänna att det kanske låg något i det. På det sättet var Qoheleth sin egen värsta fiende – hon förstod aldrig när hon skulle sluta och saknade fallenhet för strategiskt tänkande.
     Något år innan kriget bröt ut även här gick vi ner för den stora gågatan, mellan affärer och reklamskyltar med total avsaknad av verkligt värde. Vi var inte på väg någonstans, bara gick för att vi var trötta på att sitta. Qoheleth ondgjorde sig över alla materialister som dagligen spenderade sina surt förvärvade, och i det rådande ekonomiska klimatet, i stort sett värdelösa slantar. Istället för att uppmana till revolution som hon vanligtvis gjorde sade hon att hon hade bestämt sig för att göra revolution på egen hand.
     Sedan satte hon eld på sig. Mitt på öppen gata, mitt bland männi-skorna som sprang i kommersialismens hamsterhjul. Folk skrek och jag stod som förstenad. Ingen lyckades släcka henne. Inte förrän det var för sent.
     Det var första gången jag såg någon dö – definitivt inte den sista:
     Jag såg Frukost, vars riktiga namn jag inte minns, dö.
     Jag höll om Lillebror när han slocknade.
     Jag såg gumman i Kerronnan Alussa som slutligen gav upp samlandet.
     Jag såg Nanna som tog med sig nattljuset ner i djupet.
     Jag såg Styrman vars kropp spreds över havet.
     Jag såg Melquíades som inte kunde lämna sin Diana.
     Jag såg Almqvist och hans bror som räddade mig undan Guds vrede.
     Jag såg Aristaios hukad över mig, där makthunger ersattes av tomhet.

Innan Qoheleth så dramatiskt checkade ut från den här världen hade hon agiterat på sitt sedvanliga sätt.
     ”Varför skulle vi sälja vår tid utan att få något i utbyte?” frågade hon och mitt tama svar var att samhället slutar fungera annars. Qoheleth skrattade sitt beska skratt och undrade om jag verkligen menade att samhället vi har nu fungerar. De få gånger jag svarade på hennes raljerande fick jag alltid en retorisk fråga i retur. Jag visste bättre än att försöka argumentera mot henne, men det hade tagit lång tid att lära mig det. Jag kunde alltid räkna med en lång utläggning i vilket fall. Så här i efterhand önskar jag att jag alltid svarat, alltid fick höra henne förklara hur ignorant jag var.
     ”Det är de giriga som bestämmer”, började hon. ”De gör sitt bästa för att tillskansa sig så mycket av de få ’resurser’ (när hon nämnde resurser gjorde hon alltid citationstecken i luften för att göra klart, en gång för alla, att hon inte brydde sig om pengar men accepterade dess existens – tills vidare) som vi skapat för att särskilja varandra. De fattiga ges inte någon chans att ändra sin tillvaro och vända upp och ned på det samhälle som du påstår fungerar tack vare konsumtionen och som jag vet är början på slutet för mänskligheten. De rika håller varandra om ryggen och de fattiga accepterar en samhällsordning som gränsar till feodalism. Varje uns av kampvilja möts med hot eller omyndigförklarande.”
     Det var inte bara kapitalismen och girigheten hon drog till storms mot. Religionen fick sig också en känga emellanåt.
     ”Tron”, sade hon, ”var det som höll oss samman och det som slet oss isär.” När jag bad henne förklara det paradoxala i hennes resonemang berättade hon en saga:
     I ett rike bortom haven styrde en väldigt gammal drottning. Få visste exakt hur gammal hon var, men hon sades ha sett när horisonten fick sin form. Hon ansågs mycket vis och lyssnade på sitt folk innan hon tog varje beslut, men bedra dig inte: det var hon och ingen annan som tog besluten. Folket älskade henne och när hon en dag kungjorde att hon ämnade abdikera, trött av alla år av idogt tjänande folkets vilja, sade hon att hennes sista beslut skulle bli att utforma ett nytt styresskick. Folket litade på hennes omdöme och var nöjda, trots att de grät sig till sömns den natten över drottningens förestående pensionering. Dagen efter kallade drottningen alla som önskade göra sin röst hörd, precis som hon alltid hade gjort.
     Den förste att höras var en man vars lätt solbrända hy blänkte av solens strålar som lyste in genom tronsalens stora fönster.
     ”Vem är du?” frågade drottningen.
     ”Jag är Petrus”, svarade mannen, ”och jag bär med mig den sanna tron. Min Gud är kärleksfull och med hans kärlek vill jag styra vårt rike.”
     ”Och de som inte tror?” frågade drottningen.
     ”Alla är vi människor, ers höghet.”
     Den andre att höras var en man med ögon så gröna som smaragder, klädd i en särk av himlens alla färger.
     ”Vem är du?” frågade drottningen.
     ”Jag är Abdul”, svarade mannen, ”och jag bär med mig den sanna tron. Min Gud är barmhärtig och så vill jag styra vårt rike.”
     ”Och de som inte tror?” frågade drottningen.
     ”Alla är vi människor, ers höghet.”
     Den tredje att höras, också han en man, med långa korkskruvslockar, högrest, ståtlig och rak som fyrtornet på Faros.
     ”Vem är du?” frågade drottningen.
     ”Jag är Yitzhak”, svarade mannen ”och jag bär med mig den sanna tron. Min Gud är allsmäktig och utan att glömma det ansvaret vill jag styra vårt rike.”
     ”Och de som inte tror?” frågade drottningen.
     ”Alla är vi människor, ers höghet.”
     Tyngd av de tre männens snarlika pläderingar drog sig drottningen tillbaka till sin kammare för att kontemplera det hon hört. Hon stängde in sig och syntes inte till på fyrtio dagar och fyrtio nätter.
     I drottningens frånvaro gjorde männen vad de kunde för att visa sin och sin Guds stora godhet och snart var alla lyckligt inneslutna i en gemenskap, hade vänner och ville göra gott, på ett sätt som aldrig skett under drottningens dagar. Det rådde lugn i riket och även om det fanns meningsskiljaktigheter avslutades de alltid med ”Vi får se vad drottningen bestämmer” och alla fortsatte att vara lugna och nöjda.
     När de fyrtio dagarna och fyrtio nätterna passerat kallade drottningen till sig de tre männen.
     ”Ni säger er alla vara av den sanna tron, och vilja dela med er av er Guds godhet till alla oavsett tro.” De tre männen utbytte blickar som inte kunde dölja deras tveksamhet, men nickade bekräftande mot drottningen. ”Således bör ni tre gemensamt kunna styra det här riket med tre gånger Guds godhet, om det inte passar er låter ni folket rösta om framtiden. Mina medhjälpare står från och med nu till ert förfogande.” Innan någon av männen hade hunnit protestera, vilket de alla tre ville, hade drottningen givit sig av för att aldrig mer återses. Männen satte genast igång att försöka bringa ordning och klarhet i situationen, men blev snart oense för en ville styra med kärlek, en med barmhärtighet och en med visdomen bakom Guds allsmäktighet. De skildes åt och sedan den dagen ekar tronsalen tom i rikets ruiner.
     Männen berättade för sina församlingar om det inträffade, alla färgade av sitt egna perspektiv, och eldade upp massorna. Inom sina respektive gemenskaper var de bröder, men gentemot de andra troende var de bödlar, och det dröjde inte länge innan drottningens prunkande rike förföll i förtryck och barbari för att så småningom gå under.
     Qoheleths berättelse var inget bevis, men som förklaring till hennes resonemang fick den duga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *