Gudsförgäten: Första kapitlet

     När beredskapslarmet på allvar ljöd sin hesa signal, och Qoheleths öde grävts ner med hennes aska, var det till en början ingen som reagerade. Det är bara en övning, sade de, och det var inte så konstigt. Övningarna hade kommit med allt tätare mellanrum. Först en gång i månaden, sedan en gång i veckan. Till slut sade militären att man alltid skulle vara beredd på en övning. För er egen skull, sade de, men övningarna var bara övningar och snart var det förstås ingen som brydde sig. Ännu en övning, tänkte vi som ständigt fick höra signalen. När larmet inte slutade tjuta trots att övningen för länge sedan borde varit över sjönk faktumet sakta in: det kanske är på allvar.
     Militärerna rullade in på gatorna snabbare än vad som borde vara möjligt, folk förflyttades till säkrare platser och alla som eventuellt kunde hantera vapen rekryterades för att skydda rikets säkerhet. Man skulle kunnat tro att det skulle vara mycket liv på gatorna nu när katastrofen hängde över oss, men istället låg staden under ett spöklikt täcke av tyst oro – en talande tystnad, som pekoralens poeter hade uttryckt det.
     Jag hade själv aldrig varit mycket till soldat. Jag blev hemskickad från lumpen efter ett par veckor: ett brutet ben efter en allt för vild utekväll på vår första permission. Det var bara att packa väskorna och åka hem. Tro det eller ej, men det kändes vemodigt. Jag hade sett fram emot att få utbilda mig till militär, få hantera vapen, lära mig överleva och framförallt lära känna fler adrenalinstinna likasinnade på gränsen till vuxenlivet. När jag nu tänker tillbaka på det inser jag hur ung och dum jag var som på allvar trodde att värnplikten skulle fungera karaktärsdanande på en sådan som mig. När militären nu valde att se mig som krigsduglig ångrar jag de dagarna jag fick i lumpen. Kanske hade vapenvägran varit nog för att slippa undan?
     Jag var inte ensam i kön till mönstringen och när jag såg mig omkring förstod jag att begreppet vapenför var allt för brett för att egentligen exkludera någon. Jag såg människor i alla storlekar, uppgivna personer som abrupt tystade sina släktingars protester och beslutsamma ungdomar som för bara några timmar sedan hade kallats barn. Kriget var nationens angelägenhet och alla tillhörde vi nationen, sade politikerna direktsänt från sina skyddsrum. De som inte brydde sig om nationen tvingades att bry sig. Jag var en av dem.
     Spottet sprutade när en militär beordrade mig och alla som hade oturen att stå först i kön att uppge namn, personnummer och födelseort. Jag gav dem de uppgifter de efterfrågade utan att smittas av inskrivarens entusiasm. Han pekade på led nummer fyra. Det var inte mer med det, så jag ställde mig lydigt i led nummer fyra och inväntade nya direktiv. Ingen jag frågade visste vad indelningen betydde, var man skulle hamna eller på vilka grunder vi hade hamnat i just den fjärde gruppen. Man känner sig aldrig så vilsen som när man fått en etikett utan att veta varför.
     Snart packades vi in i bussar och likt en reseledare förklarade en militär – ett befäl av något slag, jag lyssnade inte så noga – att vi dragit nitlotten. Vi skulle föras till rikets nordligaste gräns, hundratals mil från våra hemorter och ville vi någon gång återse de våra fick vi se till att göra förbannat väl ifrån oss. Någon jublade, i övrigt var det tyst som i den grav många av oss skulle hamna i.
     Jag kom att tänka på en sommar när jag var liten. Jag skulle för första gången få åka på sommarläger och efter både mammas och morfars historier från länge respektive ännu längre sedan om hur roligt de hade haft med alla nya vänner de hade fått, hur de hade badat och fiskat abborrar som de genast släppt ner i vattnet igen, hur de hade spelat fotboll bland träden i skogspartiet nedanför baracken, hade mina förväntningar stigit till orimliga proportioner. Jag räknade kallt med att jag skulle berätta om den sommaren för mina barn och barnbarn. Nu blev det inte så utan du, kära läsare, får höra min historia istället. Jag kan inte hjälpa det. Hur som helst stod vi – jag, mamma och morfar – på busshållplatsen där jag och ett trettiotal andra förväntansfulla ungar skulle bli upphämtade. In rullade en gråröd buss – en Volvo B58, om jag inte minns fel – som redan då kändes uråldrig, men trots det tvivlade jag aldrig på att det var mitt livs äventyr som väntade bakom de rostiga dörrarna med de spruckna vindrutorna. Den stannade med skrikande bromsar och med ett pysande från dörrarna kom även en stank av rutten frukt från gamla utflykter och förra årets grusade förhoppningar. Vi gick på, spända och nervösa men glada att få uppleva vårt livs äventyr, och satte oss i de slitna läderimitationssätena. Ingen av oss låtsades om att den till åren komna chauffören luktade alkohol och urin och när bussen väl rullade iväg fanns det ändå ingen återvändo. Vi visste inte riktigt var vi skulle, till en sjö och en skog hade jag förstått av mammas och morfars berättelser, men inget mer utöver det. Ett sedvanligt mikrofongnissel hördes och därefter orden från någon som sedan länge slutat tycka barn är gulliga och inte längre gläds av deras skratt:
     ”Vi är på väg till Tistelöns fritidsanläggning. Det är där ni ska tillbringa er sommar. Vi ska åka ungefär två timmar innan vi är framme och väl där ska ni lämna in era saker och hämta ut era kläder för sommaren. Era föräldrar har förmodligen anmält er till det hårdaste sommarlägret som finns. Tack för er tid.”
     Meddelandet avslutades med något som lika gärna hade kunnat vara en harkling som ett skratt och vi barn tittade på varandra som om det var världens undergång. Just så kände jag mig i bussen efter att vi mönstrats. Likheterna med sommarlägret hade gärna fått fortsätta, för den elaka chauffören hade bara spelat oss ett spratt, vilket han gjort i alla år, precis som chauffören innan honom. Trots att autenticiteten i sprattet lämnade tvivel i mitt undermedvetna var sommarlägret det bästa jag någonsin varit på och vi både badade och spelade fotboll.
     På bussen mot norr hamnade jag av en händelse bredvid en gammal klasskamrat, Rasmus. En gång i tiden hade vi varit riktigt nära vänner, men precis som det så ofta går gled vi isär när vi inte längre var barn utan började finna oss till rätta med andra människor, i andra grupper och med oss själva. Han började spela hockey och visade sig vara väldigt lovande, medan jag försjönk i litteraturen och slök klassiker på klassiker, bok på bok oavsett genre. Han spelade snart på elitnivå och det dröjde inte länge innan självutnämnda experter gjorde klart att Rasmus mycket väl kunde tänkas bli tidernas bästa hockeyspelare. Jag läste allt mer. Jag läste så pass mycket att folk hade kunnat tänkas bli oroliga om det hade funnits någon som brytt sig om vad jag höll på med tillräckligt mycket. Rasmus öde ville något annat än framgång och han föll olyckligt på en träning, krossade sitt knä mellan två sargdelar som monterats dåligt av någon inkompetent praktikant och kunde inte stå på ett par skridskor efter det. Jag läste vidare.
     Nu var vi hur som helst ofrånkomligt tvingade att intressera oss för samma sak: försvara nationens intressen.
     ”Jävligt otäckt det här, trodde fan aldrig att vi skulle bli attackerade”, sade han och han var säkert uppriktig. Själv hade jag inte riktigt återfått hoppet efter att Qoheleth gjorde av med sig och jag kände mig skyldig att bära med mig hennes misstänksamhet. Därför hade jag blivit alltmer övertygad om att vårt öde, vad nu det egentligen var, var beseglat. Jag svarade Rasmus eftersom jag visste att han bara ville ha en bekräftelse på att jag hörde så att han kunde fortsätta redogöra sina tankar: Jag har ju sett en massa på TV vet du, där har ju alltid de där jävla kostymnissarna sagt att det inte fanns någon anledning att oroa sig. Helvete vad vi blev blåsta och nu sitter vi här på en satans buss ut i ingenstans, bara för att försvara de där förbannade lögnarna.
     Han hade rätt. Vartenda ord han sa var sant.
     Konflikten hade börjat som en skitsak och hade det skötts snyggare hade det kanske slutat som en skitsak, men våra politikers diplomatiska förmåga är ytterst begränsad när motståndarna hyser andra värderingar än de själva, åtminstone om det inte är en viktig handelspartner. Tiden då man kunde pådyvla andra sin moral är sedan länge förbi. För varje utspel som gjordes trappades konflikten upp och även om ingen på allvar trodde att något krig skulle bryta ut så sågs det hela på med oro. I samma takt som beredskapsövningarna tätnade eskalerade även politikernas utspel – de kom oftare och de var grövre. Exakt vad som fick bägaren att rinna över vet jag fortfarande inte. Strax efter att kriget startade byttes all form av information ut mot propaganda, om nu någon egentlig skillnad kan göras. Angreppet var oprovocerat, sades det. Vi var oskyldiga och de andra var barnamördare och våldtäktsmän och de skulle inte sky några medel för att utplåna vårt stackars hederliga land. Sanningen var ointressant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *