Gudsförgäten: Första kapitlet

     Jag försökte sova på bussen, men jag hemsöktes av mardrömmar. Jag såg framför mig hur jag blev en hjälte och en förebild, men personen var inte jag. Ansiktet var förvridet – av en olycka eller krigsskada? Vem vet? – och jag höll tal till en nation i skräck. Jag försökte läsa mitt manus, men bokstäverna gick inte att tyda, så jag improviserade. Det var ett fruktansvärt tal, för lika lätt som vi hade lurats av chauffören på bussen till sommarlägret, lika lätt föll jag in i den propagandaapparat som startats i samma stund som första stridsvagnen rullade ut, och säkert tidigare än så. Det var inte en kämpandes tal, inte heller en förlorares. Jag hade vunnit, men publiken bestod av drivor av döda kroppar, sönderslitna av granater, överkörda av stridsfordon, skjutna av kulsprutor. Min seger var nationens och jag var alla krigsoffers hjälte.
     Jag vaknade av vårt befäls röst i bussens mikrofon: ”Vi har nu åkt ungefär två av de sexton timmarna resan till basen skulle ta. I19 heter den och är vår nordligaste infanteribas med direkt anknytning till gränsen. När vi kommer fram… Jag kommer ta den här informationen igen när vi närmar oss. När vi kommer fram ska ni lämna in era tillhörigheter och lösa ut de kläder ni blivit tilldelade för att sedan söka upp den barack ni ska sova i. Vi är i krig, ha det alltid i åtanke.”
     Infanteri alltså, kanske var det vad led fyra betydde. Alla tänkbara svordomar for som hagel genom tankarna. Infanteriet var det sista jag ville tillhöra. Jag hade fortfarande planer på att komma levande ur det här och att då höra att jag var placerad bland de minst skyddade i armén, att höra att jag förmodligen skulle hamna i direkt eldstrid och att jag alltid skulle ha det i åtanke, det var ingenting jag önskade mig eller någon av de andra på bussen. Ingen annan över huvud taget, till och med.
     Utanför fönstret förändrades landskapet sakta från tät stad genom enorma fält där rapsen växte gul och skog där granarna stod täta och stängde ut allt ljus till myrmark och fjäll. Vi har ett rikt land, vi förtjänar bättre än det här, tänkte jag, och med knappt han tanken passera innan jag märkte att jag redan var på väg in i krigsmentalitetens sökande efter något handfast att försvara. Jag gav kriget en mening, framförallt: jag gav min egen del i kriget mening.
     Din familj då? undrar någon, och det enkla svaret är att jag ingen har. När jag var liten, sex, kanske sju år, kramade pappa om mig och min storasyster. Vår mamma var inte hemma och pappa såg tydligen sin chans att fara till sjöss, för det var precis vad han gjorde. Han sade att vi skulle ta hand om varandra och om faran någon gång lurade runt hörnet skulle vi ta varandras händer och önska riktigt hårt, då skulle inget kunna komma åt oss. Sedan tog han sin säck på axeln och gick visslande på Så skimrande var aldrig havet ner för gatan och försvann runt en krök. Min syster och jag tog varandras händer och önskade att pappa skulle komma tillbaka, men allt vi fick var ett brev som kom några år senare:

Vid milan har jag vaktat i vinter och vår
och längtat till havet i många långa år,
långt bort från min gammalmansmöda.
Från havet är den vind, som i tallarne går
och leker med stoftet från milan, som står
med mull över kolen som glöda.

Och seglen de glänsa på havets vida rum
och vågorna de kasta sig med dån och med skum
mot stränderna av främmande länder.
Till havet, till havet det vida jag vill
– vid milan är jag bunden, jag kastar av och till
med mull över glimtande bränder.

Och skuggorna de tätna och dagen den är all
och mörkret faller tyngre och natten kommer kall,
det glimtar och glimtar i glöden.
Och skogen av sångerna om havet är full,
min själ är bedrövad för vindsångens skull,
mitt sinne är sorgset till döden.

Er pappa

Vid det laget hade konturerna av pappa suddats ut. Ingen av oss hade dömt honom, han hade försvunnit runt kröken även i våra minnen. När vi läste brevet visste vi knappt vem det var ifrån. Vi fick senare reda på att pappa efter många resor på världens alla hav hade lyckats komma till ro någonstans i Sydamerika där han tillsammans med en kvinna som han antog var den stora kärleken började bygga klockor. Såvitt jag vet hade pappa aldrig intresserat sig för urmakeri, men uppenbarligen hade tiden till havs givit honom möjlighet att studera något som han tyckte om, och uppenbarligen hade fallenhet för. Till en början försåg han byn med stora klockor som liknade vår kulturskatts fantastiska golvur. Ju mer han tränade desto mer övertygad om sin egen fantastiska finmotorik blev han och klockorna blev allt mindre. Till slut var klockorna så små att pappa blev tvungen att använda de luppglasögon som sedermera skulle leda till att han, enligt egen utsago, blev blind. Dessutom skämtade bybefolkningen om att den tokige urmakaren hade tagit med sig ett västerländskt fenomen till deras by: för lite tid. Efter att pappa blev blind och kvinnan lämnat honom för en ung och frisk sjöman fanns det inte längre något som hindrade pappa från att göra som hans pappa, min farfar, gjort innan honom. Han tog sitt liv på samma vis som Virginia Woolf en gång i tiden tog sitt, med stenar i fickorna vandrade han ut i havet för sin sista vila. Allt han lämnade efter sig var det flaskpost som med Guds försyn nådde mig långt efter att han begav sig av ut på sjön och övergav oss. Det är delvis anledningen till att jag alls vet något om den man som inte kunde sätta sina egna ord på sitt avsked. Han är att betrakta som en lögnare.
     Mamma tog pappas försvinnande betydligt hårdare. När hon kom hem och frågade ut oss om var han tagit vägen visste inte mamma vad hon skulle ta sig till. Hon drog ut de föremål som hon förknippade med pappa, även om banden för oss barn var otydliga, och eldade upp samtliga på vår bakgård. Det var en enorm brasa, även mätta ur en vuxens ögon, och jag tror att mamma ångrade vad hon gjort även om hon aldrig erkände det själv. På elden slängde hon inte bara de kläder han lämnat efter sig, även min cykel vilken pappa och mamma hade valt ut tillsammans. Deras hemlighetsmakeri var en lek mest för dem, ett sätt att förstärka känslan av att det de gjorde var förbjudet. Deras viskande mellan raderna av cyklar hade väckt uppmärksamhet som de tillsammans fnissade bort. Leken hade varit nyttig för dem båda, och nu var minnet av den alltför smärtsamt för att min cykel skulle få vara ifred. Jag blev förstås både ledsen och arg, en sjuårings blandade känslor östes över mamma – jag hatade henne i den stunden – och det var första och enda gången hon slog mig. En örfil rakt över kinden och med en dubbelt ångerfull blick. Hon sprang in och låste in sig i badrummet och efter det förde vi aldrig ett riktigt samtal. Min syster höll kontakten med mamma efter att vi båda hade flyttat hemifrån, hon rapporterade dagligen till mig om mammas skam, både över att hon slog mig och över att hon inte orkat ställa saker till rätta. När mamma dog för ett par år sedan, förmodligen av sorg, var det min tur att fyllas av skam över att jag inte orkade åka upp till sjukhuset och ta farväl av henne. På något sätt hade jag kanske redan sagt adjö och trevlig resa, och för varje gång min syster pratade om mamma kändes det mer och mer som om mamma var en bagatell om vilken man pratade men aldrig brydde sig. Jag ångrar dagligen att jag inte orkade gå igenom kyrkportarna vid hennes begravning, att jag inte lyckades vara den större människan som tog tag i vår relation, för hade jag väl hälsat på mamma är jag säker på att den kil som med tidens omutbara hammare sakta slogs in mellan oss skulle lossna och försvinna samma väg som pappa gick. Kanske hade det varit skillnaden på liv och död.
     Min syster, slutligen, blev tragiskt nog beviset för att pappas ord om önskningar inte var annat än luft, en lögn för att hålla oss lugna och starka. Det fungerade visserligen, vi tog hand om varandra med all kärlek vi kunde uppbringa och jag trodde ändå på pappas ord fram till dess att min syster dog. Hon hade varit på väg hem från centrum, cyklandes likt hon gjort hundratals gånger tidigare. Vid en korsning såg hon en man i trettioårsåldern som såg ut att ha sprungit vilse från ett behandlingshem, och vilse var han för han stoppade henne och frågade om vägen till järnvägsstationen och eftersom min syster gjorde misstaget att tro det bästa om alla stannade hon för att hjälpa honom. Ur ärmen drog han den kniv som obducenten sa hade stuckits in mellan tredje och fjärde revbenet på vänstersidan, tog hennes plånbok med hundrafemtiotre kronor och sprang för allt han var värd. Hon hittades snart och fördes i ilfart till sjukhuset där hon lades in på sal trehundratolv och började behandlas för det svåra knivhugget. Med vana händer letade sig två steriliserade gummihandskar fram över hennes bröstkorg. Hade det inte varit för alla blodfläckar hade det kanske funnits en morbid spänning i situationen. Skalpellen bröt genom huden som om huden vore vatten och nytt blod forsade med samma kraft som hos en flod. Som taget ur vilken sjukhusserie som helst ropade läkarna till varandra:
     ”Hon förlorar för mycket blod!”
     ”Stoppa blödningen!”
     ”Håll igen där!”
     ”Skynda dig!”
     ”Det är för sent…”
     ”Död: arton tjugotvå.”
     ”Det fanns tyvärr ingenting vi kunde göra.”
     Hon efterlämnade ingen annan än mig och på begravningen var det bara jag, Qoheleth och några vänner från hennes jobb som – av allt att döma – saknade henne mer än vad jag gjorde. Inte för att jag inte saknade min syster, inte för att jag inte älskade henne och anförtrodde henne allt. Det var bara det att jag inte var säker på att hon var död. Jag hade inte sett henne, läkarna avrådde mig, och någonstans inom mig hoppades jag fortfarande att hon skulle vara vid liv, någon annanstans.
     Så jag var ensam. Ensam att kämpa i ett krig bara jag kunde göra meningsfullt och jag hade ingen lust att göra mitt land den tjänsten. Mina tankar kretsade runt hur jag skulle ta mig ur den här situationen. Att kasta mig från bussen skulle nog inte hjälpa. Att bryta benet som jag gjorde i lumpen skulle förmodligen fungera, men jag var inte beredd att åsamka mig en sådan skada. Jag visste ju redan hur ont det gjorde. Jag var en fegis, en ynkrygg som inte ville kriga och som inte hade mod nog att göra något åt det. Pappa hade skrattat åt mig om han sett mig nu, fast i mitt eget fängelselika cirkelresonemang.
     Jag klev av bussen tillsammans med de andra någon gång på kvällen. Det regnade så mycket att jag hann bli våt ända in på skinnet bara av att gå de fåtal hundra meter som var mellan bussen och det skogsgröna fallfärdiga rucklet där våra saker skulle förvaras tills det att vi blev hemskickade eller, om vi hade otur, dödade.

gudsförgäten-framsida

Det här är första kapitlet ur Martin Ackerfors roman Gudsförgäten (2015), vi hoppas du uppskattade det! I de kommande 23 kapitlen kommer huvudpersonen att rymma från kriget och försöka ta sig hem, men på vägen trasslar han in sig i sina minnen, i berättelser, i drömmar. Vill du fortsätta att läsa: tveka inte att köpa den via Bokus, Adlibris eller Sjuttonde förlagets butik. Den finns tillgänglig både som fysisk bok och e-bok.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *